KÖPTE EN STUGA – FICK ÄLGAR I FARSTUN

Stena Stories | Inga kommentarer

Det finns mer älg i Sverige per kvadratkilometer än i något annat land i världen och det är ingen hemlighet att tyskarna är galna i älg. De är även kända för att knycka älgskyltar från våra landsvägar! Men det finns säkert fler skäl som tyder på att tyskarna besöker vårt land. För Gundel och hennes man är dessa skäl många, men man kan gissa att det finns älg involverad!

Min man fick lära känna Sverige som ung pojkscout, och han gillade vad han såg. Senare har han även fått mig att älska Sverige. Vi har rest hit minst en gång om året sedan slutet av 1970-talet. Det har blivit som ett andra hem för oss. När vi anländer till hamnen i Kiel och se “vår” Stena-färja, känner vi hur all stress försvinner och byts ut mot ren förväntan inför resan. Vi bokar alltid en utsideshytt så att vi kan njuta av Göteborgs skärgård när vi närmar oss land.

Våra hjärtan tar ett extra skutt när vi anländer. Så fort vi har satt våra fötter på svensk mark får vi en “precis kommit hem”-känsla i kroppen. Den rena luften, landskapet som utstrålar lugn och de små röda stugorna välkomnar oss på ett vänligt sätt, liksom vandrarhemmen i historisk stil. Vi kan Sverige utan och innan. Från Skåne till Lappland och från Dalsland till Öland.

Efter flera år har vi nu vårt eget gamla röda hus djupt in i Värmlands skogar. Som pensionärer kommer vi oftast hit hem tre eller fyra gånger om året. Att fira jul här har blivit tradition. En gång var vi ombord på luciadagen och njöt av utsökt julbord medan luciatåget framträde. För mig finns det inget bättre sätt att bli redo för jul. Jag har rördes till tårar.

Familj och vänner besöker oss ofta i vårt hus och Stena tar dem över havet. Varje svensk vet att vi tyskar gärna vill se älg när vi är här och vi behöver inte ens lämna huset för att se dem. De kan till och med kliva upp på verandan. ”Vår” älgfamilj består av mamma Åsa och hennes tvillingar som har besökt oss i över två år nu.

Första gången de dök upp var en fin sommarnatt i slutet av juni. Då upptäckte vi en älgko med två mycket små kalvar som lugnt vandrade längs med skogen från huset. I flera dagar efter det låg de i det höga gräset bara tio meter från huset. Det enda vi kunde skymta av dem var mammans huvud och kalvarnas öron. Efter det kom de dagligen och vi blev lika glada varje gång. Mamma Åsa verkade uppskatta saltstenen medan de små knäböjde för att slicka upp dropparna av saltlake eller dia lite från henna. De slickade även daggen från trädgårdsbordet och provgick på verandan.

När vi kom tillbaka på våren hade de växt rejält och deras päls skiftat färg från brunt till grått. De hade fullt upp med att promenera de om kring på tomten, och i rabatterna… En dag närmade sig en ungtjur dem, och sen ytterligare en dagen därpå. Till slut fanns det tre stycken som kom från tre olika håll. Varje gång blev Åsa rasande och hoppade mot dem för att skrämma bort dem. Hennes kalvar stod bara och stirrade när hon satte fart. En dag återvänder hon inte från sin ”jakt”. Kalvarna tittade undrande in i skogen, men ingen Åsa. Till slut ger sig tvillingarna in i skogen, sida vid sida. Dagen därpå kommer dock alla tre tillbaka, men då var det dags för oss att åka tillbaka till Tyskland.

Vi har hört mycket om hur brutala älgkor kan vara när det gäller att skrämma bort sina kalvar från förra året när de har fått nya kalvar. Men det var inte fallet med Åsa. Vi såg en kärleksfull mamma som kunde avfärda dem på ett lekfullt sätt för att i nästa stundl stryka dem på halsen med hakan. Senare återvände syskonen ensamma för att sedan komma tillbaka igen året därpå. Vi vill tacka Gundel för att hon delat med sig av sin Stena story. Vilken är din Stena story? Skriv gärna i kommentarsfältet!