Vår första lastfärja – Stena Carrier

Ombord | Inga kommentarer

I slutet av 1960-talet är sjöfarten på allvar på väg in i ett nytt skede med enhetslastning – på längre transportsträckor i containers och på kortare distanser på trailers. Containerfartyg och lastfärjor för rullande gods börjar se dagens ljus. Redan under 1969 beställer Stena en lastfärja för främst lastbils- och trailertransporter i den växande trafiken Göteborg-Kiel. Men genom Stenas unika affärs- och befraktningskompetens får den här färjan både en rad systrar och kommer dessutom att bilda starten för det som med tiden utvecklas till dagens Stena RoRo. Någon trafik på Kiel blev det aldrig. 

Historia

Stockholms Rederi AB Svea skulle i april 1969 introducera den nybyggda lastfärjan Servus på linjen mellan Göteborg och Hull. Servus skulle få sin angöringsplats i det nordvästra hörnet av Skandiahamnen alldeles intill Stena Lines dåvarande tysklandsterminal och tilläggsplatsen för Stena Germanica. Rederi Sveas nybyggnadsprojekt kom tveklöst att göra starkt intryck på Sten A. Olsson. Redan i början av 1969 hade Stenakoncernen beställt sin första lastfärja vid Kristiansands Mekaniske Verksted A/S (KMV) i Kristiansand, Norge.
Den ursprungliga tanken med lastfärjan var att avlasta Stena Germanica på linjen Göteborg–Kiel. Det blev tidvis för många lastbilar i förhållande till hyttplatserna ombord samtidigt som antalet trailers ökade. Tillgängliga källor berättar att konstruktionen var norsk, resultatet av ett samarbete mellan varvet och Stena. Det var en effektiv färja om 2 500 dwt med mycket tilltalande och tidstypisk design. Maskinarrangemanget med fyra huvudmotorer var en helnorsk konstruktion med Normo-motorer från Bergen, signerad Sigurd Mikkelsen, teknisk chef vid Bergens Mekaniske Verksted.

Stenas första lastfärja kom aldrig i trafik Göteborg–Kiel. Den kanadensiska färjan Patrick Morris hade förlist den 20 april 1970 och rederiet Canadian National (CN) var i stort behov av ett ersättningsfartyg så snabbt som möjligt. Stenas befraktningsavdelning under Sven Lindholm hade goda kontak¬ter med CN efter den lyckade affären med första Stena Danica. Bara några veckor efter förlisningen förhandlade CN med Stena och ganska snart blev man överens om villkoren för en charter av nybygget på 30 månader. Den första oktober 1970 var det dags för leverans av Stena Carrier, som omedelbart gick över till Kanada.

Stenas olika serier med lastfärjor har fått marknadsföringsnamn och den här första serien kallas (Stena) Seacarrier. Stärkta av framgångarna med förstlingen lade Stena successivt fler beställningar och det kom att byggas sammanlagt fyra fartyg vid tre olika norska varv åren 1970–1972. Att det blev en hel fartygsserie berodde på att de norska varven hade låg sysselsättning, efter att tidigare ha byggt främst fiskefartyg. Stena Carrier 1970 i Kristiansand (KMV; byggnummer 215), Dalriada 1971 i Haugesund (Brødrene Lothe A/S, Flytedokken; byggnummer 31) och Stubbenkammer 1971 i Brevik (Trosvik Verksted A/S; byggnummer 94). Samtliga fartyg i denna serie kom att chartras ut till statsjärnvägarna i Storbritannien (Dalriada), Kanada (Stena Carrier) och Östtyskland (Stubbenkammer). Den fjärde färjan byggdes i Brevik men såldes till British Rail och levererades i april 1972 som Anderida.
Seacarrier-konceptet kom att byggas i olika förlängda versioner för finska och libyska rederier fram till mitten av 1970-talet.

Stena fortsatte att beställa allt mer sofistikerade lastfärjor, som nu började kallas roro-färjor (roro står för roll on roll off). Snabbt lärde man sig att bygga flexibla fartyg som med kort varsel kunde ändras allt efter kundernas behov. Under tekniske chefen Sven Råwalls och befraktningschefen Sven Lindholms ledning hade man redan 1973 format förutsättningarna för det som idag är Stena RoRo. Under 1970-talet kom man att bygga 26 nya roro-fartyg i sex olika serier vid varv i Norge, Holland, Tyskland, Österrike och Sydkorea.
Stenas första lastfärja fick ett långt och äventyrligt liv. Efter utgången kanadensisk charter såldes Stena Carrier under sommaren 1974 till ett brittiskt finansbolag för att gå i trafik för de brittiska statsjärnvägarnas rederi Sealink för trafik mellan Skottland och Nordirland under namnet Ulidia. Hon såldes vidare till Grekland 1981 och till Egypten ett par år senare. Hon återkom till nordligare farvatten redan 1987 då hon i Norge byggdes om till bil- och passagerarfärja för norsk inrikestrafik under namnet Fjordveien. Efter en kort period i trafik mellan Åland och Finland med namnet fyndigt ändrat till Fjärdvägen var hon 1996 åter i Norge för trafik Moss-Horten som Holger Stjern. Nybyggen för linjen fick henne att vandra vidare till Italien och trafik i Messinasundet. Hon fortsatte efter ett par år till Turkiet och kom till sist i trafik tvärs över Svarta Havet. Slutet kom först 2011, efter 41 år, med skrotning i Aliaga, Turkiet.

Fartygsfakta

Levererad i oktober 1970 från Kristiansands Mekaniske Verksted A/S, Kristiansand, Norge.
Längd: 106,5 m
Bredd: 16,0 m
Bruttotonnage: 1 599
Passagerare: 12
Kapacitet: 45 tolvmeters trailers och 50 personbilar
Fart: 17 knop

/Anders och Rickard

Anders Bergenek and Rickard Sahlsten

Anders Bergenek and Rickard Sahlsten are the authors of the book "Stena Line - The History of a Ferry Company." Both have a tremendous interest in history and are active in Klub Maritim, Gothenburg's social club for anyone interested in shipping, ship history and life on board. Here on the blog they write all our historical posts. Good reads!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Tvingade fält är markerade med *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.